Året var 1999. Världens aktiemarknader gick på steroider och människorna kunde nästan ta på de förändringar som skedde runt dem. Förväntningarna på framtiden var skyhöga men också den befintliga konjunkturen var stark och många företag gjorde mycket fina vinster. Som ett sätt att återföra dessa till aktieägare introducerades kort därefter aktieåterköp till den svenska marknaden och dessa blev snabbt populära bland många företagsledningar. Stora återköpare var bland annat Electrolux och AstraZeneca. Återköp hade under en längre tid varit förbjudna, men nu blev gällande att det var nya regler för framtiden och likaså för nutiden. Argumentet att aktieåterköp gör det möjligt för bolag att påverka kurssättningen av de egna aktierna och därmed ytterligare kan berika sig själva genom generösa incitamentsprogram kopplade till opportunistiska aktiepris fick ge plats för aktieåterköp. Bullmarknaden var här och den skulle eldas på! När det blev möjligt för bolagen att köpa aktier under år 2000 nyttjades detta kraftigt.
När ett aktieåterköpsprogram aviseras tenderar marknaden att tolka detta som att bolaget i fråga är undervärderat, vilket resulterar i en positiv kursreaktion. Aktieåterköp innebär dessutom en annan metod att distribuera ett företags vinster till dess aktieägare, men istället för den konventionella strategin att dela ut x kronor per aktie köper företaget i fråga upp sina egna aktier (upp till 10%) och makulerar därefter dessa, dvs, tar bort dem. Samma påse pengar, som tidigare gav x kr i utdelning, räcker med 10% färre aktier i bolaget till en utdelning på 1,1x kr - utdelningen per aktie har ökat med 10%, utan att den någonsin höjts!
Vissa ställer sig skeptiska till återköpsprogram. Inte minst kan dessa bli ytterligare en metod för företagsledningen att göra kortsiktiga vinster på aktieägarnas långsiktiga “bekostnad”, men andra menar också att dessa inte tillför någon nytta jämfört med en vanlig utdelning, samtidigt som de medför att likviditeten och floaten i aktien långsiktigt minskar då det blir färre utestående aktier som har möjlighet att byta hand mellan aktieägare. Å andra sidan har återköpsprogrammen den långsiktigt positiva effekten att de tycks driva aktiekursen uppåt (ger avkastning till befintliga och nytillkomna ägare) såväl som att de ger ett bolag bättre flexibilitet. Kanske delar ett bolag endast ut pengar en gång per år men önskar att använda överlikviditet? Kanske önskar de ej att späda ut aktieägare via incitamentsprogram och därför vill köpa upp samma antal via återköp för att makulera dessa? Denna ökade flexibilitet tycks gynnas av aktiemarknaden. Det har i studien The information content of dividend changes: Cash flow signaling, overinvestment and dividend clienteles, s. 572, Journal of Financial and Quantitative Analysis, 1994, Vol. 29, Issue 4, s. 567–587.